2010/03/16, klockan 07:10
Om du hade en dödlig sjukdom, det bara var dagar kvar. Vad skulle du göra då?
Förmodligen glida i väg på en chopper mot någon solnedgång i ett ökenlandskap,
eller spela bort ditt livs besparingar på ett kasino i Las Vegas,
eller ringa den där människan som du älskat på avstånd och tala om hur du känner,
eller äntligen kommit iväg och visat ungarna Legoland, Disneyland, Kolmården och Gröna Lund på en gång,
eller bjudit hela släkten och alla vänner på en stor härlig fest där du hållit tal till allihop och talat om hur mycket de betytt för dig,
eller något sådant.
Så ser det i alla fall ut i mina drömmar. De där sista skälvande minuterna av sann närvaro. Då man äntligen nått kärnan i hela existensen och bara gör det man allra helst vill. Det är liksom ett sepiaskimmer över alltihop. Eller livet materialiserat i klara mörka färger som i en Jean-Pierre Jeunet film.
Som i en film…
I den fula verkligheten (som Mia Skäringer uttrycker det i sin föreställning “Dygnkåt och hur helig som helst”) ser det nog sällan ut så. Den där sista korta tiden…
Cellgifter, smärtor och illamående.
Strålning, smärtor och ångest.
Kramp, smärta och spyor.
Hopp blandat med hopplöshet och besvikelser.
Mediciner som gör dig groggy och frånvarande.
Sår som blöder och luktar illa.
I en sjukhussäng som många inte har tid att besöka.
Om du bara hade en kort tid kvar, om allt tog slut imorgon.
Vad har du kvar som du måste göra, som du måste hinna med?
Imorgon kan det vara försent.
Detta inlägg hör till kategori:
tänker
Så då börjar jag om igen!
Allt gammalt kommer också så snart jag bara orkar redigera databasbackuppen…
Gocka sedan barnsben, nu med man och barn, levande på en av de vackraste platserna på jorden, pendlande till trevlig småstad för att arbeta som webdesigner och systemutvecklare, gillande mycket och det mesta utom det andra.